Att vara kristen
Jag kan nog säga att hela mitt liv och min person skulle ha varit annorlunda om jag inte haft en kristen tro. Från att jag var ett litet barn, kanske alltid, har jag burit med mig känslan av en varm närvaro. Att någon ser mig med goa ögon, alltid är med nära, nära. I varje andetag, varje hjärtslag. Någon som jag har ett ständigt pågående inre samtal med. Ibland mer påtagligt, ibland mindre.
Jag växte upp i ett kristet hem –missionsförbundare sedan generationer tillbaka – så tron har funnits med som en självklarhet ända från början. När jag var fyra år fick jag äntligen börja söndagsskolan som mina äldre systrar. Jag fick del av berättelserna från Bibeln och den bestående känslan från det är att Jesus är min vän. Och att Gud har skapat världen med allt den rymmer och att vi ska vara rädda om naturen, djuren, växterna, vattnet, luften – och rädda om varandra, vi människor. Vi lekte bibelberättelserna i söndagsskolans sandlåda med figurer av flirtkulor och piprensare, på flanellograf och vi gjorde om en stor papplåda till Medelhavet där vi gjorde som ett akvarium i lådan med fiskar som hängde i trådar och där ovansidan var havsytan där Paulus åkte båt på sina resor. Vi fick följa med till olika öar och fastlandet och vara med om det som hände där i Paulus och hans medarbetares möten med olika människor och där den kristna tron spreds.
Som äldre har jag fortsatt att leka bibelberättelserna, men mer med fantasins hjälp i bibelmeditationer – där jag i läsningen och bönen får vara med i berättelsen, höra, se, känna dofter – och där jag kan få uppleva att Gud har något att säga mig i meditationen. Som att Bibeln är en levande bok och att det liksom inte alltid är jag som läser Bibeln utan att det nästan är som att Bibeln läser mig.
Tron att Gud har skapat världen ger mig en vördnad för skapelsen. Vi är en helhet, vi hör ihop med allt som lever. När jorden har feber påverkar det oss alla. När arter utrotas och den biologiska mångfalden hotas påverkar det oss alla. Jag vet inte vem eller hur jag hade varit utan min kristna tro. Men tron är drivkraften i mitt engagemang för miljö och klimat och jag anar Gud i varenda människa jag möter. Kanske i blicken.
Att få vara med i en församling är att tro tillsammans med andra. Vi har inte valt varandra, vi är ganska olika, men tron på Jesus gör att vi hör ihop. För att bli medlem i en kristen församling behöver vi inte tro på allt som står i Bibeln, vi behöver inte gilla psalmer eller vara extra snälla. Det som krävs är att vi vill ha med Gud att göra. Och vi får stötta varandra när livet är tufft. Som jag längtar efter att få fira gudstjänst fysiskt igen!
För mig är tro relation, tröst, hopp och förnimmelsen att jag aldrig är helt ensam. Jag tror på en Gud som älskar in i varje vrå av våra liv.
Helena Fhager